Top Boy söker Toy Boy

Som bebis pojke så umgås man inte så mycket med firma pojkar. Man ses vid de större samlingarna, men de flesta håller sig ändå till sin egen grupp. Firmapojkarna är mer som legendomspunna gudar som har ett mytiskt skimmer av stenhård manlighet runt sig. Man går liksom inte fram till dem och blir kompis, man väntar på att bli inbjuden. Man fruktar dem och ser upp till dem.

Idag hände något stort. Jag fick en inbjudan av en firmapojke. Och inte vilken firmapojke som helst, utan en topp pojke. En topp pojke är de bästa av de bästa, de hårdaste av de hårda och de smartaste av de smarta. Denna topp pojke, vi kan kalla honom SockerConny, eftersom han vill vara anonym, är en legend bland legender. Han är bland de intelligentaste människorna i Sverige och framgångsrik på alla plan i livet. Det är en ära att bara bli tilltalad av honom. Man skulle med glädje ta ett duktigt kok med stryk bara för att vara i en sådan mans närhet.

Mitt under melodifestivalen fick jag följande meddelande av SockerConny:

"Hej, Jag skulle vilja träffa dig. Passar i morgon?"

Ojojoj, vad svarar man på det? Många tankar flög genom huvudet. Vad ska jag ha på mig? Vilket rakvatten ska jag välja? Har morsan tvättat min snattade Stone Island skjorta? Kan jag få låna brorsans rutiga keps? Sedan började jag tänka på varför han ville träffa en sån som mig. Jag är ännu inte en topp pojke, inte ens inom mitt bebis gäng, men jag siktar såklart på att bli det någon dag. Kanske hade han hört att snutarna tog mig i Västerås och att jag inte golade ner den som hade kastat cykeln. Skulle jag få beröm? Kanske hade han läst min blogg och uppskattat mina små inlägg. Kanske tyckte han bara jag var snygg och ville gå på en dejt. Visserligen är jag inte bög, men för en topp pojke skulle jag kunna göra ett undantag.

Så lite försiktigt frågade jag honom varför han ville träffas.

"Jag vill veta vad tanken är med din blogg. Jag finner den ej särskilt underhållande."

Men herregud. Det svartnade lite för ögonen. Jag har ju verkligen försökt beskriva mina äventyr som bebis pojke på ett underhållande sätt. Vad hade jag gjort för fel? Hade det varit för lite våld? För lite pissande på andra lag. För lite hårdför fanatism. För lite smicker av den elitgrupp som utgör Skandinaviens ledande och mest framgångsrika ligistfirma någonsin? Så jag frågade varför han inte tyckte bloggen var underhållande.

"Vill jag ha underhållning så går jag på bio med en läcker dam. Har alltid haft stora mentala problem med att hantera att anonyma människor, likt dig själv, via Internet sprider propaganda mot mig och mina vänner i syfte att göra sig lustiga."

Okej, jag gillar också bio och melodifestivalen, men ska jag behöva lida för hans mentala problem? Jag har själv mentala problem och vet att det inte är så jävla lätt. Det går tydligen i släkten, men jag försöker hålla det för mig själva. Trodde inte det var något man skulle skryta med. Och anonym...har jag missförstått något här? Hela vår verksamhet bygger ju på att vi kan och ska vara anonyma. Inte fan vill man skylta med namn och hemadress när man är bebis pojke. Tänk om morsan skulle få veta, tänk om snutasen som garanterat läser här skulle veta, tänk om kollegor och flickvänner skulle veta vad vi håller på med. Nä, det skulle ju inte funka.

Om någon har problem med oss kan de ju alltid komma fram till oss på matcherna. Alla vet var vi står och vi står där alltid minst 20 tillsammans. Kommer någon fram så skulle de garanterat få gruppstryk, men än så länge har det inte hänt. Fega jävla svin är det som gömmer sig bakom sina skärmar och vågar kritisera oss när vi inte kan ge dem stryk.

Visste inte vad jag skulle svara SockerConny. Måste nog kolla med brorsan först.